Har hunnit vara på ytterligare ett besök hos sjukgymnasten. Vi byggde upp ett träningsprogram som det nu är meningen att jag ska hålla. Jag har alltid haft svårt med träning. Detta med att göra det... och fortsätta göra det när man väl börjat. Inte riktigt min grej.
Nivån på denna träningen är så sjukt låg. Det är min nivå, men känns störtlöjligt. Som det ska göra. Sitta på en stol och resa på sig. Fem gånger. Är en av fyra övningar, de ligger på den nivån. Tanken är att jag sakta men säkert ska bygga upp någon form av styrka i kroppen. Förhoppningsvis kommer jag in i detta. Jag har väl gjort hälften av det jag borde göra. Men det är mer än inget. Små vinster.
Sen ska vi iväg med mellankillen här hemma. Till EDS-specialist. För att se om ärftligheten slagit till där. Jag vill inte ens tänka på det. Jag kan ha detta, det är ok (fast det inte är det, ni förstår säkert). Men inte han. Snälla inte han. Inte någon av dem. Låt detta stanna med mig. Snälla låt det stanna med mig.
