Jag nämnde innan att jag tuppade av härisist. Några veckor sen nu, men minnet är så etsat det kan bli. Allt jag minns av hur det gick till, var att jag kom hem från jobbet. Klockan var 16 och resten av familjen kommer inte förrän 17. Så jag gjorde kaffe, satte mig i soffan och tänkte vila ryggen som gjort rätt ont under dagen. Typiskt nog som det alltid är, kommer jag på att jag är kissnödig när jag sitter som mest bekvämt. Jag reser mig upp, ryggen hugger till... sen är det mörkt.
Vid 17 kliver min man och våra tre barn in över tröskeln. Och ser sin fru och mor ligga på golvet. Antagligen så här:
Han väcker mig, jag har legat avtuppad i 30 min ungefär. Jag kände att det var väl typiskt att barnen skulle behöva se detta, hoppas de inte blev rädda och var på väg att resa mig upp... min man gav mig en "du skulle bara våga kvinna!"-blick och höll mig nere. Han var rädd att jag skulle ha gjort illa ryggen i fallet. Jag hade ont överallt men det spelade ingen roll. Jag var fortfarande kissnödig.
Han ringer rådgivningen som säger att han ska ringa efter ambulans. Så det gör han. Jag är nu jättekissnödig. Ett försök med en provisorisk potta senare, kommer jag fram till att nej. Jag KAN inte kissa, det går inte. Toppen. En jävla nerv i kläm eller nåt förbannat onödigt liknande.
Sju år och tre kissförsök liggandes senare kommer ambulansen. In kliver en kvinna som ser snäll ut och en man tagen ur en fotomodellkatalog. Toppen. De ställer några frågor, försöker hjälpa mig på fötter men ger upp när jag, så smidigt jag bara kan, försöker att inte vrida ansiktet ur led av smärta. In med bår. Lyfta upp mig på bår. Jag är fortfarande kissnödig.
Ut på vår uppfart. Jag säger att det finns inte en chans att jag klarar en resa in till akuten på 40 min utan att få kissa. De tar fram något som liknar detta, men istället för flaska är det en refillpåse som sitter med tratten:
Där ligger jag alltså, på en bår, ser ut över sjön intill vårt hus, och försöker kissa medan två ambulanspersonal står med ryggen till. Varav mannen var snygg. Jag kan inte vara tydligare än så.
Det går inte, mer än några droppar, jag ger upp. De lägger mig in i ambulansen, mannen blir den som sitter bredvid och kvinnan kör. Jag blir kissnödig igen. Skjut mig... gjorde ingen.
Så på med tratten igen. Där ligger jag. Försöker kissa med en snygg man 1 dm från mig. Resan in var evighetslång. Jag lyckades inte kissa heller.
Sen väl inne på akuten hände inget speciellt, mer än att de slog fast att jag hade en liter i urinblåsan, de fick snällt tömma mig. De hittade inget fel, sa att mitt låga blodtryck (som fått mig svimma 2-3 gånger tidigare i livet) tillsammans med smärtan antagligen blev för mycket. Jag fick tradolan och stannade hemma ett par dagar för att läka rygg o höft som dunkat i när jag föll. När detta kändes bättre fick jag uvi efter katetern och stannade hemma några dagar extra för att det skulle gå över.
Men det gick inte över. Det blev värre, inte bara sved det, utan nu gjorde hela magen ont. Så jag ringde till vårdcentralen för att be om penicillin. Vilket de inte ville ge mig utan sa att de skickar en odling som tar tre dagar.
Min man hade fått nog, drog med mig in till vc och sa att vi inte går därifrån utan penicillin. Jag fick penicillin.
...
Bara de som varit med om att vara rejält, förbannat kissnödig utan att kunna gå på toa kan försöka tänka sig hur jag upplevde det hela. Jag sket fullkomligt i ryggen, min man dömde jag till att vara totalt dumihuvudet som inte lät mig gå på toa och för att göra bilden komplett var den där killen tvungen att vara snygg.
Jag förlät mig man senare. När jag inte var kissnödig längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar