Fruktansvärt ironisk, men jag hoppas ni förstår :)
I fredags väntade jag fortfarande på att få mitt recept. Dagen innan hade jag skrivit ytterligare ett meddelande till läkaren för att hinna få ut smärtstillande före helgen. Jag hade då inga kvar. På fredagen kollade jag apotekets hemsida, inget recept. Ringde då till vårdcentralen och fick prata med en dam som var allt annat än tillmötesgående. Jag började lugnt med att receptet inte kommit in och det hela eskalerade snabbt därifrån. Den goda damen informerade mig om att dessa tabletter skulle ätas kortvarigt. Mina övningar skulle hjälpa mig mot smärtan. När jag sa att övningarna har jag gjort en månad och de hjälper inte så mycket att jag kan låta bli tabletterna och denna smärta har jag haft över ett år, snäste hon "ja men övningarna har du INTE gjort ett år...". Öhm. Nej... Någonstans där försökte jag säga att jag har EDS och att tabletterna är ju inte bara för ryggsmärtan, utan även höft, axlar, händer osv. Men fick inget gehör där. Jag la på efter att hon sagt att receptet var inne för det "hade skrivits in den 13:e!". Det var den 13:e i fredags. Alltså hade detta skett strax före eller under vårt samtal. Förlåt så hemskt mycket, jag ville bara ha tabletterna läkaren lovade mig i torsdags... veckan innan.
Ringde min man och berättade att tabletterna var inne, men att jag fr.o.m. nu ville ha så lite att göra med vårdcentralen som möjligt. Jag var helt matt efter samtalet. Vad har sköterskan med mina recept att göra? Varför jag äter dem? Är inte det mellan mig och läkaren som skrev ut dem? Sen att läkaren skrivit "kortvarigt" när jag haft dem i över ett halvår? Många frågor och inte ett enda svar, jag är trött på behandlingen jag får av dem. Att känna mig som en missbrukare för att jag är beroende av något som gör att den värsta smärtan försvinner. Hittar de en annan tablett som gör detta äter jag den med glädje.
Min käre man lät det inte stanna där. Han såg mig dagen innan, där jag låg i soffan med smärtor för att tabletterna var slut. Han klev in på vårdcentralen och läste lusen av den stackars kvinnan som satt där. Inte av henne personligen naturligtvis, utan av vårdcentralen i stort. Han bad dem skärpa sig, att börja hjälpa mig istället för att motarbeta mig. Att sluta behandla mig som en missbrukare när jag ber om hjälp med mina kroniska smärtor. Att för i h-e ta och läsa på om EDS så de vet vad de sysslar med, eller skicka mig dit de vet. Att inte låta remisser och recept bli försenade eller inte skickade alls.
Det hela slutade med att receptionisten blev lika upprörd som honom, bokade in en tid till läkaren åt mig och skulle personligen prata med honom om detta. Jag har absolut ingen ork till att skälla ut vårdcentralen. Så jag är väldigt glad att min man gjorde det åt mig. Utan att jag behövde be om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar